22.6 ~ Ångest

Daniel far snart in till militären - om 21 dagar, usch.

Jag längtar inte precis.

Det jag längtar till är då han blir färdig och får komma hem, då vi får flytta tillsammans igen, i vår förhoppningsvis lite större lägenhet.

Jag känner mig lite som ensamstående förälder, allt känns så mycket jobbigare när vi bor på olika ställen,

det är inte jobbigt att ta hand om Nicolina, men att ta hand om henne utan Daniel är jobbigt.

Bara hans närvaro gör allt mycket lättare.

Han kommer förstås hem ganska ofta, men det är inte samma sak.

Vi är ju en familj nu och en familj ska vara tillsammans.

Nåja.