Min vår längtan

Allt rullar på i samma takt som det brukar, men en sak har blivit mer aktuellt,

min vår längtan! 

Jag har inte alls tänkt så mycket på omvärlden den senaste månaden, bara haft Nicolina i tankarna, men nu har jag börjat fundera på lite andra vardagliga saker och kommit fram till att denhär vårvintern är inte alls olik de andra då det gäller min vår längtan, den finns nog där nu lika mycket som alla andra år.

Imorgon är det 1 februari, så vi tar babysteg mot sommaren kan man säga. 

Inatt log Nicolina åt mig för första gången, hon har nog smajlat lite nu som då före också, men inatt märkte man att det var riktigt medvetet.

Jag pratade med henne och så tittade hon mig i ögonen och drog på ett stooort léende! 2 gånger t.o.m. 

Det var så härligt då man märkte att hon kände igen mig och blev glad av att se mig :) min lilla guldklimp! <3

Från en sak till en annan, min pappa dog i en hjärtinfarkt för 1 ½ år sedan, det är ju inte riktigt så länge sen tycker man, men för mig känns det nu som att han aldrig funnits på riktigt. 

Det är en konstig känsla, som om han bara var en riktigt bra film som man sett, och minns länge efteråt och lämnar att fundera på ibland. 

Som om han bara är någon min mamma känt en gång i tiden, och berättar underbara minnen om. 

Det är ganska sorgligt och ibland får jag panik då jag inte minns exakt hur det kändes att ha en levande pappa.

Jag är inte säker på om det är en "normal" känsla jag har, 

men jag antar att det blir så när man lär sig leva utan en människa man aldrig trodde man kunde leva utan.