4 veckor

Dethär är min förlossningsberättelse, jag kopierade den från min gamla blogg, ville ha den här också eftersom det är det bästa som hänt mig!

Runt klockan 15 på julafton började jag få lite smärtsammare sammandragningar, men inte så pass att jag inte klarade av att vara hemma och göra vanliga saker.
De kom med ca. 5 min mellanrum, vilket de hade gjort sedan dagen före (var på igångsättning den 23.12 och lossade på hinnsäcken).
Fast nu hade de förvandlats till något annat, en helt annan känsla.
Klockan 18 började jag knipa ihop nävarna vid varje sammandragning, men jag trodde ändå inte att det var så nära ännu.
Klockan 20 kunde jag knappt stå rakt när sammandragningarna slog till, så jag ringde åt Daniel och varnade honom att det kanske börjar bli dags att åka till sjukhuset snart.
Under tiden som jag pratade med honom så blev det så kraftigt att jag inte kunde prata när det var som värst, så jag började tänka att det kanske nog var dags i alla fall!
Jag ville duscha innan vi for iväg, för OM det faktiskt var dags nu så ville jag inte ha smutsigt hår och lukta svett redan från början (haha).

Jag var tvungen att sätta mig ner på huk i duschen var 4 minut, och jag darrade som ett asp löv.
20:45 for vi iväg mot Vasa.
ca. 35 min senare satte vi oss ner i förlossningssalens vänterum, och jag knep nu hårt om Daniels hand var 3 minut.
En sköterska undersökte mig och såg att jag var nu öppen 6-7 cm, så då var det bara att byta om och in på förlossningssalen.
De mätte babyns hjärtkurva och mina sammandragningar, vilka hade växt från "jag kan nog hålla ut några timmar" till "kan man faktiskt ha SÅHÄR jävla sjukt?!" på bara någon timme.
En ny sköterska kom in och gav mig pcb bedövning, och smärtan försvann genast.
På samma gång tog hon hål på fosterhinnan så allt fostervatten forsade ut, ungefär lika många liter som Atlanten.
Jag fick hormondropp, och smärtan kom tillbaka genast, fast nu kraftigare och mer riktat neråt.
Nu var h*n påväg på riktigt!
Krystvärkarna kom efter ca. 10 min och jag hade ännu inte fattat att det var nu det gällde, jag menar, jag satt ju nyss hemma i soffan och tittade på Kalle Ankas jul!
"När nästa sammandragning når sin topp, ska du sätta hakan mot bröstet och krysta så hårt du kan!"
"VAH!? Alltså ska jag krysta för att föda NU!? Redan!?"
"Ehm... alltså jaa-a"
Okej, nu var det allvar.
Klockan var nu 23:40, och jag testade krysta både i halvsittande ställning, och liggandes på sidan, men inget kändes bra.
Sköterskorna bestämde att det var bäst med halvsittande för då hade huvudet mer rum, fast jag tyckte inte lika mycket om den ställningen eftersom babyn rörde på sig hela tiden och tryckte sig mot mina revben och lungor så jag fick knappt vila och andas mellan krystningarna.
Men krystvärkarna kom i alla fall så jag hade inget annat val än att krysta ut h*n som pressade på.
00:23 drog jag efter andan och krystade en sista gång.
Daniel tittade på mig och sa med tårar i ögonen "Det är en flicka".

Så var Nicolina ut i den stora stygga världen, och hon är den sötaste babyn jag någonsin sett!
Älskar henne så otroligt mycket och är så lycklig över att hon finns.
3 340 gram, och 52 cm lång.
Helt perfekt liten tjej!

Tösen är idag 4 veckor gammal, och på söndag blir hon 1 månad.

Imorgon blir det 1 månads kontroll, och sen på kvällen far vi tillbaka till stan.

Min nacke och mina axlar känns så slitna av allt bärande, kommer inte överens med bärselen heller.

Skulle passa med en massage nu!