17.5 ~ Helt ofattbart

Inte idag, inte imorgon, men dagen efter det kommer min syster hem. 

Tänk att det redan är över, jag minns det som igår då vi stod vid dörren och kramades, dessutom har hon varit till Finland en gång redan sedan det, men det känns ändå som igår. 

Det var inte igår, det var 9 månader sedan. 

Nicolina blir bara större och större, hon har en vishet i blicken som jag inte sett hos någon annan bebis. Det känns som att hon förstår så mycket mer nuförtiden.

Hon väcker mig varje morgon klockan 7, ligger och pratar med babymobilen och visar sitt stora tandlösa leende när jag tar upp henne. 

Idag väckte hon mig med ett nytt ljud, hon blåser ut saliv och avslutar med ett "gmmm" -ljud.  

Att detta skulle vara början på hennes tal, är helt ofattbart.  

Jag älskar att vara mamma, jag älskar det så mycket så jag redan längtar till nästa graviditet.

Det är absolut inte ännu aktuellt på några år, men då det väl är dags tänker jag njuta av varje sekund.  

Då det gäller att vara ung mamma begriper jag ännu idag inte hur man kan få en lista med negativa och positiva orsaker att bli jämställd, det positiva skymmer lätt det negativa.  

Dethär kanske ser hemskt och elakt ut i vissa ögon, men för att undvika förskönade sanningar tänker jag skriva det rakt ut; 

Nicolina är mitt underbaraste och mest älskade misstag, det har hon varit redan från början.