Klockan 11 idag for jag iväg till simhallen, först simmade jag några hundra meter,
sen la jag mig i solariet, för första gången.
Jag trodde att jag skulle tycka det var jätte skoj, men det var det inte alls.
Maskinen hade jätte högt ljud, som på något sätt växte och blev ännu högre med tiden, tills jag blev rädd att hela skiten skulle explodera, ljuset var så starkt så jag började fundera att jag inte skulle se stop knappen om det skulle bli panik, jag testade lyfta upp "locket" säkert 5 gånger för att vara säker på att det inte hade fastnat,
och endå varade soltiden bara 17 min.
Jag har inte så stort behov av att ligga där igen på ett tag, typ aldrig igen skulle jag tro.
Varför gör man hudfärgen till en sån stor sak? Om man är vit som ett lakan så är det väl bara att acceptera det då.
D tycker inte det spelar någon roll alls, han förstår inte varför man strävar efter att bli brun, och vad som är så speciellt med det,
det känns ju bra att han tycker som han gör, eftersom jag har väldigt svårt att bli brun.
Han själv blir förstås brun som en pepparkaka direkt solen tittar fram,
livet är nog orättvist ibland.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar